Vägen som väljer dig

Här skriver Johan Forsberg, elitseriehockeyspelare i Luleå, om hans syn på karriär.

TIDIG MORGON. Små tassar, harens, har stämplat färska men grunda avtryck i den snö som övervintrande grässtrån mäter till mellan knä- och midjedjup. Skogen släpper inte gärna in någon, knappt solen, men pojkarna måste till skiftet då vinterförrådet håller livet som gisslan. Varje steg tar fem sekunder eller mer. Kapa, kvista och samla ihop är vad som gäller och vinna kan man inte men ibland är jobbet förankrat i att överleva, alla gånger om man lyssnar till imperfekt.

Skogsskiftet, väster om Haparanda, är inte stort men det håller familjen levande och min farfar Einar är en av pojkarna som plumsar med huggyxa i hand. Ingen i gruppen vet att det är koldioxid som ångar genom halsduken då kunskap istället handlar om att veden ska kapas i 35-40 centimeter långa bitar.

Einar är sedan hans far gick bort nu tvungen att sköta allt det praktiska helt själv; med skog och jordbruk, barrskog och potatisland och blott 15 år gammal är axlarna redan sluttande av livets allvar. Mitt i tonåren utan oket av att göra val men istället fysiskt krum och med bara en väg framåt; genom djupsnön. Det: I en annan tid av Sverige.

JAG KNACKAR PÅ och hon säger ”kom in”, studievägledaren bakom dörren längst bort i korridoren. Ni känner igen ögonblicksbilden: Darrig grabb med mittbena möter dåsig kvinna med rostig page. Jag hade sökt Naturvetenskapliga programmet för att det var en ”bred utbildning med många möjligheter till fortsatta studier”. Jag sökte egentligen Naturvetenskapliga programmet för att mina fyra kompisar gjorde det.

Syon tyckte nog att det var ett bra val, även om ansiktsuttrycket menade annat/ingenting, och jag packade snart väskan full med matematiska bevis och Newton, vässade pennor och slöa framtidsutsikter. Tre års fångenskap i det periodiska systemet, i en kvantifierad verklighet med många dörrar på glänt men ingen säker väg in. Först skulle jag bli civilingenjör för att jag inte visste vad en sådan gjorde, ett tag siktade jag på något inom kemi men mot slutet var det läkare som undertecknad visst skulle göra karriär som.

Karriär! Ordet som implicerar att man vet en massa och tar medvetna beslut om framtida konsekvenser som ingen kan förutspå. Ordet som ibland sparkar en i ansiktet istället för där bak. Att göra karriär. Minsann.

”JOBB SKA INTE vara en börda. Därför är jag entreprenör. Jag tycker synd om den som ser jobbet som en börda”. Orden är Isabella Löwengrips. Jobb ska inte vara en börda och du ska välja din egen väg, är saker som man fått kastat efter sig från olika håll och i olika form. Må det då vara från mamma eller från Mia Törnblom.

Jag blev inte läkare, kemist eller entreprenör, jag blev det som man kallar elitidrottsman. Hockeyspelare. I rakt nedstigande led från farfar, stolt kroppsarbete och att i sitt anletes svett slita bland snö och is, har jag blivit ett med mitt yrke. Ömsom börda, ömson frihet men där slutar också likheterna.

Dagens Sverige är unikt i sitt sätt att erbjuda mycket, curla oss med distanskurser och valmöjligheter, och än finns en del av välfärden kvar. I strävan efter sitt eget livs storslagenhet, i viljan att i sämsta fall landa vid trädtopparna måste man ibland kanske titta tillbaka mot rötterna.

Utbilda sig, arbeta och klättra på den rangliga stegen men det med en ödmjukhet och insikt om att det finns många som inte har haft samma tur. Nu och förr. Utan medmänsklighet blir man bara en streber och att göra karriär är ingenting värt utan ett liv. Ingenting.

Fråga SYV