22-åriga Alicia Vikander har vunnit en guldbagge och siktar mot en internationell karriär. För AllaStudier avslöjar hon att hon skulle vilja plugga psykologi. Och att man måste ge allt en chans.
Alicia Vikanders tid är här. Men tid är något hon själv har väldigt ont om för tillfället. Det blir inte minst påtagligt när vår intervju flyttas fram ett par gånger. Möten och ett konvent i San Diego kommer i vägen. Till sist uppstår luckan, nu är Alicia i tillfälliga hemstaden London. Mellan en dialektcoaching, inför en film hon inte kan berätta något om förutom att den kräver brittiskt uttal, och ännu ett möte, lyckas vi tränga in ett samtal.
Denna situation är knappast unik för någon i showbiz. Det anmärkningsvärda i Alicias fall, förutom att hon bara är 22 år, är att det har gått galet fort att komma dit. Eller vad sägs om detta facit; förra året kom långfilms debuten i ”Till det som är vackert”. Eftersom filmen blev guldbaggenominerad fick Alicia besöka galan för första gången, hem åkte hon med priset för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes kommande film, som hon refererar till ”den danska filmen”, är skriven av Lars Von Trier och mot spelaren heter Mads Mikkelsen. Där emellan hann hon också spela i ”Kronjuvelerna” som hade premiär tidigare i somras. Och nu, tre filmer senare, väntar Hollywood, med motspelare som Julianne Moore och Jeff Bridges.
Hur njuter man, framför allt när arbetsdagen kanske når upp till sexton timmar?
– Jag tar ingenting för givet, innan det väl tog fart tragglade jag väldigt mycket och man ska ha klart för sig att lika snabbt som det började gå bra för mig, lika snabbt kan det vända. Det känns som att jag rider på en våg just nu, det här yrket är ju sådant, med extremt höga toppar och lika extrema dalar. Därför måste jag stanna upp och säga till mig själv: Du är i det nu. Så njuter gör jag just genom att tänka och befinna mig i nuet, inte stressa upp mig för tider som ska passa eller att jag måste prestera på ett särskilt sätt.
Nu är det som sagt Hollywood som gäller. Under hösten kommer Alicia pendla mellan Los Angeles, London och Stockholm. Förberedelser, provtagningar, inspelning och möten står på schemat. Man kan tänka sig att kontrasterna, mellan Hollywood och Trollywood, borde vara påtagliga. Eller?
– Processen i sig är likadan, mitt arbete, liksom regissören eller producentens arbete, ser precis likadant ut som i Sverige. Det som skiljer är budgeten, det märks om du jobbar med 100 miljoner dollar, jämfört med 13,4 miljoner kronor. Jag blev till exempel överflugen till USA två gånger för castingar, det har de ju råd med. Och marknadsföringen är såklart mycket mer svulstig.
Känner du en ökad press när det rör sig om så mycket pengar i produktionen?
– Jag har faktiskt inte tänkt på det, det kan i och för sig bero på att jag alltid är nervös när jag går in i ett nytt projekt, men det tror jag man måste vara. Det är klart att jag har känt viss rädsla när jag åkt över, men jag är glad att det finns folk som tar mig dit jag ska eller håller koll på scheman, den hjälpen har betytt mycket. Och det är här jag vill vara, branschen i Sverige är liten och svår att livnära sig på. De flesta måste ju jobba med både film och teater för att det ska gå runt. Så fort du kommer utanför gränsen öppnar sig fler möjligheter. Det finns helt enkelt fler manus, regissörer, producenter och framför allt roller att jobba med.
Vilken är känslan när du har spelat en roll väldigt länge och inspelningarna är över?
– Tomhet! När jag jobbat som mest har det handlat om sexton till sjutton timmar om dagen, då är man totalt bortskuren från omvärlden. Jag vill gärna kunna skilja på yrket och rollen, och hur jag är privat. Därför försöker jag slappna av så mycket jag kan de två timmarna jag har för mig själv, det behövs oerhört mycket fokus och energi. Jag minns ett tillfälle från inspelningen av den danska filmen, på en dag hade jag fött två barn, gjort den största kärleksscenen och dessutom varit hög på opium. Det kändes som att gå igenom ett helt liv, med så många stora känslor, efteråt var jag bara tom.
Gräver man bakåt i Alicias liv, finner man att förutsättningarna för en skådespelarkarriär varit idealiska. Mamma Maria Fahl Vikander är också hon skådis och när föräldrarna skiljde sig i tidig ålder, var det teatern mamman jobbade på som fick agera barnvakt. En naturligare introduktion till sitt skrå får man leta efter. Alicia har därför medverkat i en rad olika musikaler, ända sedan hon var sju. Trots det var länge en annan karriär mer aktuell.
– När jag var 15 år flyttade jag hemifrån, från Göteborg till Stockholm, för att gå på Kungliga Svenska Balettskolan. Då ville jag satsa allt på dansen, men efterhand började jag sakna agerandet. Så till slut valde jag att gå tillbaka till skådespelandet och satsa helhjärtat på det. Men tiden med dansen var på inget sätt i onödan, jag fick utforska mitt sätt att uttrycka mig, utveckla min rörelsemedvetenhet och känslan för rum. Det har jag haft stor användning av och jag är glad att jag vågade satsa på dansen, lika glad som jag är över att jag sedan vågade byta.
Om du, trots allt, inte hade valt skådespelandet, vad hade du sysslat med istället?
– Det frågar jag mig alltid, hade jag till exempel fortsatt dansa då? Men grejen är den, även om jag alltid har brunnit för det jag gör nu, har jag aldrig varit helt inlåst på att det bara är skådespelandet som gäller och att det är det enda jag kan göra. Däremot måste man ju prova tills man gjort det fullt ut. Hade jag inte sysslat med varken dans eller agerande, hade jag säkert sökt till universitetet. Jag har faktiskt funderat på att bli terapeut eller psykolog. Jag är alltid villig att lära mig nya saker, så får jag tid mellan två projekt i framtiden, är det absolut tänkbart att plugga.
När är du som lyckligast?
– Det är kombinationen, att få medverka i ett givande projekt och inte vara helt säker på min roll, med den nervositet som ingår. Det både triggar och ger mig kickar, vilket nog är skälet till varför jag dras till det här yrket. Det blandat med att få umgås med mina nära. Plus att jag får resa väldigt mycket, vilket jag verkligen tycker om. Men samtidigt blir det väldigt mycket tid på flygplatser och det tröttar ut en extremt mycket.
Du känner ingen press när tidningarna pushar dig?
– Nej, men det beror på att jag alltid haft extremt stor prestationsångest. Då når inte tidningarnas hets mig alls.
Hur tacklar du den ångesten?
– Jag ser till att vara väl förberedd och tar tid på mig. Som nu. Jag ska bo i London i två månader inför filmen jag ska göra, så att jag kan ge mig chansen att hinna komma in i situationen och göra det så bra jag kan. Jag känner dessutom mitt arbetssätt bättre idag och jag vet hur jag ska göra för att nå en känsla eller ett moment snabbare. Jag är tryggare helt enkelt och presterar väldigt bra under press. Men jag mår kanske inte så bra samtidigt. Jag gör ju så mycket saker för första gången nu, därför har jag också lärt mig att det är okej att vara nervös. Länge var jag den mogna personen som tror att hon förstår allting och försöker klara sig själv så långt det går, men det är alltså okej att stanna upp och be om andras hjälp. Sedan vet jag hur tufft det kan vara, inte minst har jag lärt mig det av mamma vilket ger distans till jobbet. Det jag gör är otroligt kul, men det är också ovanligt att det sker under sådana förhållanden. När jag gick in för skådespelandet hade jag ingenting, inget jobb och nekad från scenskolan tre gånger. Men jag ville verkligen göra det. Därför är jag lugn, jag tar ingenting för givet.
Känner du att du har fått offra något för din karriär?
– Det har jag säkert gjort, men offra låter väldigt negativt för mig. Jag har inte kunnat få allt, men det kan man ju inte få. Det är jobbigt att jag inte kan vara hemma så mycket som jag vill, men samtidigt älskar jag att vara iväg. Allt har en motpol, hela livet kantas av val och du kan ju aldrig veta på förhand vad som är rätt eller fel. Jag ångrar ingenting, utan är glad att jag har vågat kasta mig ut. Det känns mycket bättre att veta att man har misslyckats, än att man inte gav det en chans. Det hade jag mått mycket sämre av.
Samir Yosufi